Denna hemska kväll...
Ikväll fick jag hysteriskt komplett vredesutbrott.
Barn som inte hör något, som inte gör något, som käftar emot, utlöser dylika anfall.
Det började bra.
Dottern ringde till jobbet när jag var på väg hem, tyckte att jag skulle skynda mig hem om jag ville ha varm mat! Klart jag gjorde! Makaroner kokta med korv, blandat med ost. Gott. Framför allt väldigt tidsbesparande! Så bra att jag passade på att skura toan, som började bli en sanitär olägenhet, dammsuga upp en dryg veckas grus och annat skräp. Så långt allt väl.
Tyckte att båda barnen skulle duscha och tvätta sig, då de inte gjort det sen söndag kväll. Dottern tyckte att det var väldigt onödigt då hon skulle bada med skolan i morgon. I morgon, ja, men jag antog att hon var lite smålortig NU. Nä, inte hon inte, hon skulle ju duscha i morgon. Jaja, låt det vara då. Sonen knata in i duschen med ett gäng ramsor.
Jag hade tappat upp hetvatten i diskhon, så det stod på vänt. Hunden började bli väldigt otålig på att få gå ut, men jag ville ha undan disken först. Hunden allt mer otålig. Vill inte gå för tidigt med honom, då får jag ju gå ut en gång till, för han ska ju vara inne till morgonen sen... Föreslog att dottern kunde gå med hunden, eller diska, eftersom hon inte skulle duscha. "Vill inte". Då brast det! Man svarar inte "vill inte" till mig när jag ber om hjälp med dylika saker, för jag "vill inte" heller, men måste...
Dottern svarar emot, "varför bara jag, varför inte lillebror?" Han får sin beskärda del vad det lider, har inget åt honom just nu. Han ska få gå och lägga sig, för jag orkar inte ha honom trätandes och tjurig och på dåligt humör, kastandes saker och bankandes på tangentbord med mera vid dataspelet, för han var på dåligt humör pga duschningen...
Efter lite sceneri och arga ordväxlingar, med mera, så valde hon att diska klart den nästan klara disken som jag påbörjat. Var inte mycket kvar. Jag ut med Teo. Var borta en timme. Var så upprörd att jag blev svettig bara av det! Gick tills jag började lugna ner mig lite, då vände jag. Den stackars hunden får ju inte heller gå och nosa hur mycket som helst, jag bara GÅR, i rena ilskan. Han får ju göra ifrån sig, men inte nosa varannan meter, inte nödvändigt, anser jag.
Nu har jag duschat, smort in mig med lavendeldoftande barnolja för att lättare kunna somna, sprayat lavendel över sängen, hällt en liten skvätt whisky i the't, och har lugnat mig hyfsat, faktiskt.
Dåliga samvetet börjar komma... Hemska dumma värdelösa mamman... som inte kan fostra sina barn till bra samhällsmedborgare. Som inte fixar att jobba heltid, ensam ta hand om familj och hund och bostad, inte hinner träna fast hon vill, som alltid är arg, trött, sur, som alltid fräser och trätar på barnen... Alla andra kan ju, varför inte jag? För att jag är kass...
Barn som inte hör något, som inte gör något, som käftar emot, utlöser dylika anfall.
Det började bra.
Dottern ringde till jobbet när jag var på väg hem, tyckte att jag skulle skynda mig hem om jag ville ha varm mat! Klart jag gjorde! Makaroner kokta med korv, blandat med ost. Gott. Framför allt väldigt tidsbesparande! Så bra att jag passade på att skura toan, som började bli en sanitär olägenhet, dammsuga upp en dryg veckas grus och annat skräp. Så långt allt väl.
Tyckte att båda barnen skulle duscha och tvätta sig, då de inte gjort det sen söndag kväll. Dottern tyckte att det var väldigt onödigt då hon skulle bada med skolan i morgon. I morgon, ja, men jag antog att hon var lite smålortig NU. Nä, inte hon inte, hon skulle ju duscha i morgon. Jaja, låt det vara då. Sonen knata in i duschen med ett gäng ramsor.
Jag hade tappat upp hetvatten i diskhon, så det stod på vänt. Hunden började bli väldigt otålig på att få gå ut, men jag ville ha undan disken först. Hunden allt mer otålig. Vill inte gå för tidigt med honom, då får jag ju gå ut en gång till, för han ska ju vara inne till morgonen sen... Föreslog att dottern kunde gå med hunden, eller diska, eftersom hon inte skulle duscha. "Vill inte". Då brast det! Man svarar inte "vill inte" till mig när jag ber om hjälp med dylika saker, för jag "vill inte" heller, men måste...
Dottern svarar emot, "varför bara jag, varför inte lillebror?" Han får sin beskärda del vad det lider, har inget åt honom just nu. Han ska få gå och lägga sig, för jag orkar inte ha honom trätandes och tjurig och på dåligt humör, kastandes saker och bankandes på tangentbord med mera vid dataspelet, för han var på dåligt humör pga duschningen...
Efter lite sceneri och arga ordväxlingar, med mera, så valde hon att diska klart den nästan klara disken som jag påbörjat. Var inte mycket kvar. Jag ut med Teo. Var borta en timme. Var så upprörd att jag blev svettig bara av det! Gick tills jag började lugna ner mig lite, då vände jag. Den stackars hunden får ju inte heller gå och nosa hur mycket som helst, jag bara GÅR, i rena ilskan. Han får ju göra ifrån sig, men inte nosa varannan meter, inte nödvändigt, anser jag.
Nu har jag duschat, smort in mig med lavendeldoftande barnolja för att lättare kunna somna, sprayat lavendel över sängen, hällt en liten skvätt whisky i the't, och har lugnat mig hyfsat, faktiskt.
Dåliga samvetet börjar komma... Hemska dumma värdelösa mamman... som inte kan fostra sina barn till bra samhällsmedborgare. Som inte fixar att jobba heltid, ensam ta hand om familj och hund och bostad, inte hinner träna fast hon vill, som alltid är arg, trött, sur, som alltid fräser och trätar på barnen... Alla andra kan ju, varför inte jag? För att jag är kass...
Kommentarer
Trackback
