Föresläsning tisd 24/11
När jag kom hem skrev jag följande text, som jag inte tänkt publicera, men va' fan, spela roll då?
All skit ska ut...
** ** ** ** ** **
Var på en föreläsning i kväll. Den var väldigt bra och intressant! Gav mycket att tänka på. Av Helena Harrysson. Hon har även skrivit en bok med samma titel, utgiven på förlaget Alfabeta. Jag köpte den för att kunna ha i bokhyllan och plocka fram vid behov, det lär jag behöva. Läsa hela först, sen ha som uppslagsverk!
Våga vara vuxen.
Vilken käftsmäll.
Vad nyttigt.
Det här tar tid att smälta.
Att resa sig ifrån.
Jag åkte därifrån med tårar i ögonen. Kände mig så misslyckad. Så totalt misslyckad!
Gick dit full av hopp och förtröstan - äntligen att jag kan få lite goda råd, få inspiration, lite självkänsla. Jo tjena!
Kändes som en rejäl käftsmäll så stjärnorna fladdrar runt. Har ju gjort ALLT fel, och mer därtill. Totalt kass som förälder! Framförallt opedagogisk (finns ju en anledning till att jag valt att inte bli lärare...), tänker inte, bara reagerar - reagerar FEL!
Känner mig allt annat än vuxen nu!
Mer som en två- treåring, som bara längtar att någon ska ta mig i famn, vagga mig, trösta mig, låta mig få skrika, gråta ut min ilska, min frustration, mitt misslyckande, tills jag blir lugn igen, stryka mig över håret, krama, pussa... Älska mig!
Hon nämnde de bråka, aktiva ungarna och de lugna väna barnen.
De jobbiga aktiva ungarna, det är de som har mest LIV, som är mest nyfikna, som tar för sig, uppfinningsrika. Det är ofta de som blir framgångsrika i sitt vuxna liv, företagsledare, idrottare... what ever. Kan bli i allafall...
Men oftast så reagerar vi vuxna med NEJ, gör inte så, AKTA, förstör inte, VARFÖR gjorde du SÅ, nu gick det ju SÖNDER!! De blir stoppade, anklagade, nertryckta... ganska många av dessa framåt, aktiva barn, blir istället osäkra vuxna, som inte törs, som inte tar för sig, därför att vi vuxna har förstört deras nyfikenhet, deras kreativitet, med våra NEJ, INTE, AKTA, LÅT BLI när de ville upptäcka världen och hitta lösningar på en massa problem, som barn!!
Exakt det förhållandet råder mellan mig och min son.
NEJ, låt bli, gör inte så, ha inte sönder, rör inte... STOPP!!! Händerna på ryggen...
Jag är inte närvarande.
Vänder ofta ryggen till och plockar ur diskmaskinen, går och hänger tvätten, lagar mat, släpar fram dammsugen, kollar facebook, mm, mm när mina barn vill berätta något, för jag tycker att det kan de göra fast jag gör mina måste-grejor, jag HÖR ju, vilket resulterar i att de slutar prata och gestikulera och går och sätter sig vid tv'n istället. Utan att ha berättat klart, för jag LYSSNAR ju ändå inte, och är inte där rent mentalt. Själv reagerar jag med att tycka att det är ganska skönt att få bli lämnad ifred en stund (när de satt sig vid tv'n), få höra vad jag tänker, lugna mig efter en lång dag på jobbet, varva ner, få kväller.
SEN kan vi prata...
När??
Jag är inte den trygga mamman de kan lita på i alla situationer, jag ändrar mina nej till ja, mina ja till nej, jag ORKAR inte strida om allt hela tiden, jag ORKAR inte vara så jäkla konsekvent hela tiden, jag vet ju inte ens vad jag sa ena dagen, hur ska jag då kunna hålla mig till det nästa dag??
Jag har ju fullt sjå att försöka agera vuxen, jag är inte vuxen, jag är en treåring i en vuxen kropp, jag är en treåring i mina reaktioner, i mina känslor...
Stackars mina barn!!!
Hon drog så många exempel på hur det ofta är i familjerna, hur de vuxna agerar, träffsäkert, exakt som jag gör (har hon smugit omkring i mitt liv och spionerat?) och sen några exempel på hur man kanske hellre bör göra.
Det lät så lätt!
Men jag vet, redan i morgonbitti, när jag är trött och morgonsur, så kommer jag att säga, göra något av allt det man INTE ska, just för att jag ÄR så trött och tycker det ÄR så extremt jobbigt med morgnar, när man somnat just innan kl ringer, när man sovit max två timmar, för vilken natt i ordningen vet jag inte, men några månader... Jag är inte mentalt närvarande...
Stackars mina barn, vilka olyckliga vilsna osäkra vuxna de kommer att bli - precis som sin mor.
Var min mor lika misslyckad och frånvarande som jag är?
Hon jobbade ju också heltid och var också ensamstående när jag var liten...
Och jag minst lika livlig, om inte värre, än vad min son är, enligt vad hon berättat om mig som litet barn...
Stackars mina barn... Stackars mina barn...
Bilden är från våren 2000
Äh wtf upp med nosen nu tiger ! Du ska inte ta till dig allting som alla j-la proffs tyckare pratar om. Hade våra ungar tyckt vi vart världelösa så hade dom ju sagt det eller protesterat på ett eller annat vis. Det är som det är o vi får alla leva med det sk dåliga samvetet. Jag har under årens lopp haft riktiga krig med min idag äldsta dotter, bet henne dra åt h-te o vi har inte haft kontakt på långa stunder. Men likväl så sa hon till mig förra hösten att "pappa du har var en hård o konsekvent pappa o för det så älskar jag dig" Då kan man ju faktiskt känna sig en anning stolt även om jag fortfarande har dåligt samvete då o då för tiden vi aldrig fick ha tillsammans. Idag är hon 19 år !!
Du får inte ge upp o du får inte tro att du är en dålig förälder bara för att hon säger saker. Se på Anna Wahlgren upphöjd till skyarna o nu är hon inte vatten värd....Hon var min husgud när min äldsta var liten o det funkar oftast som hon sa eller skrev. Skit i hur ala säger att det ska vara si eller så, fråga barnen o dom kommer titta på dig som du kommer från en annan planet !!
Jag jobbar mig uppåt, på mer än ett plan...
UFO't ska fråga barna vid tillfälle vad de tycker, men det var jobbigt igår kväll när jag kom hem. Bättre nu på den punkten.
//a
