Slottets lilla värld

Usch, idag är ingen rolig dag. Bara trist och tråkigt allt. Försökte spackla lite i skrubben, men det var snart gjort, och nu är det bara att vänta tills det har torkat, det tar väl några dagar då det var några rejäla hål och jag kladdade in rejält med spackel där... sen spackla och måla. Det är ju bara en skrubb, så det behöver inte vara SÅÅÅ fint! Huvudsaken att det blir ljust, vitt. Så här ser den ut före:

 
Ungefär så känner jag mig också...
tom, trist, innehållslös, ful...

Ni som brukar läsa min blogg - bered er på en del jämmer och elände. Har brukat stänga inne mitt missmod annars om höstarna, men tänkte jag skulle försöka låta bli det i år, och se om det kan hjälpa till att inte må fullt så dåligt. Vi får väl se.

Hur som, idag, på eftermiddagen särskilt, har det känts som jag bara vill gråta. Har inget att gråta över, annat än att det är mörkt, blött, kallt, trist... Ledigheten har gått till spillo, kan man säga, då det är låååååång startstrecka innan jag kommer igång med något, sen går det låååångsamt undan. Gruvar mig, vill inte, måste tvinga mig, omotiverad. Avbryter för kaffe, avbryter för fb, avbryter för något... Trååååkigt, vill inte. Vill få ett recept, betalt av landstinget, där det står VARMT, SOLIGT, BAD, nyttig mat och massa rolig MOTION, i minst tre månader, över jul, nyår och januari. Sen borde det blivit vinter på riktigt här hemma, och det kan jag leva med. Snö är ljust. Snö är torrt. Efter nyår har dessutom ljuset börjat återvända så sakteliga.

Vill ha en famn att krypa in i, bli omhållen, få känna mig liten och ynklig, få känna mig älskad, bli bekräftad... En sådan finns inte tillgänglig vid behov, bara korta stunder ibland. Alldeles för sällan. Fast han älskar inte mig. På sin höjd tycker om mig. Men det är det bästa jag kan få. Mer kan jag inte räkna med, från någon. I bästa fall tycker någon om mig. Det är en insikt jag fått lära mig att leva med. Inse att jag får leva ensam.

Har börjat vänja mig vid det, tycker att jag klarar det riktigt bra för det mesta. Men jag skulle behöva en ledsagare, så det HÄNDER grejer, någon som tar initiativ. Sparkar mig röven, så att säga! Jag hakar på, lätt, men att jag ska ta tag i något, och riskera att få göra det själv... nej, det blir inte.

Som det är nu, får jag göra allt själv, oavsett vad. Jag kan inte skylla på någon annan än mig själv att det inte blir gjort, att det blir gjort fel tidpunkt eller whatever, allt är bara och enkomt upp till mig, bara mig. Det känns bra, men ganska trist.

Vill ha någon att resonera med, planera med, få saker gjort med. Någon sådan har inte funnits i mitt liv. Det är väl därför det inte funkar i längden. Man har inget tillsammans. Mer än räkningar och Ljusnan! Inget LIV. Lever varsinna liv knappt ens bredvid varandra, gjorde inget tillsammans, ingen semester, inga planer, nada. Och OM planer fanns, så var det inget att lita till och förhålla sig till, då de ständigt ändrades. Alltid på hans villkor. Inte efter gemensamt resonemang, efter hans nycker och tankar.

Känner mig bitter över att jag låtit så många år gå till spillo. Typ 22. Men jag kan bara skylla på mig själv. Igen. Mitt ständiga tänk "det blir bättre sen" funkar inte. Det BLIR inte bättre sen. Tänker inte göra om samma tabbe igen. Det räcker med tre gånger. Jag borde lärt mig läxan, och inte göra om den. Kan man ju tycka! Vi får väl se, jag är inte död än!