Slottets lilla värld

Min dag idag har varit lika ospännande som alla andra dagar, lediga som "jobbiga" (alltså dagar med jobb, försökte mig på en liten ordvits där... sorry).

Föresatserna på förmiddagen var bra, men av det blidde inte så mycket till slut, som vanligt... suck. Snabeldraken och Trasselsudden, eller Mopp-Allan, fick stå kvar i sina hörn och skämmas... I morgon, kanske??

Städa toaletterna blev då gjort, liksom kört två maskiner tvätt och bäddat rent i min säng. Sen var det obotligt slut på ALL energi. Ungarna tog till flykten till badhuset, så de hade roligt i allafall. Själv gav jag upp och gick med doggen, två-ån-halvan blev det bara, men lite mylsigt i snön, så det sög lite must ändå, av den obefintliga energin.

Tillbaka hemma igen, hade barnen kommit tillrätta, så då tittade vi på film tillsammans, "Gudarna måste vara tokiga II". De filmerna är roliga tycker jag! Gulliga och roliga. Och lite tokiga! hihihi  Ettan är nog bäst ändå...

Efter mat, som gillades av två, den tredje höll på att dö av samma mat, så blev det lite Robinson och sen ett bad. Där läste jag IForm och blev inspirerad. -5 kg på 50 dagar! YES! Verkar inte så svårt...

Eller jo, när man ska få alla tre att äta av samma mat, blir det genast problem... och att få tid och ork att hitta lite extra motion varje dag. Och att komma ihåg att äta lite var tredje timme, det kräver enorm planering! Särskilt av en som tycker det räcker med att anstränga sig för mat en till två gånger om dagen..

Hur många gånger behöver jag äta på jobbet? Vad ha med? Måste handla! Det är ju sånt man inte har hemma bara sådär, planering!! Handla och göra iordning. På kvällen eller på morgonen. Planering! Åh så jobbigt... En dl kulor fyra gånger om dagen, vore något! Praktiskt, liksom. Inte kul, men praktiskt.

Måste försöka sova på saken, tror jag...  Om en stund.

Sonen tittar på nån film om en kille som blir en eldflamma, en tjej som blir osynlig, en man som är en sten och en fjärde man som jag inte vet vad han har för krafter. Tillsammans ska de oskadliggöra en "silverman" på surfingbräda...??? Undrar om det är en film lämplig för en 10-åring? Verkar inte ha ihjäl varandra i allafall. Och inte slåss så mycket heller. Inget blod och lämlästade kroppar...

Skulle vilja vara ledig några månader, sova, inte göra något, inga måsten, bara det som stärker och ger energi, få tillbaka LIVET... det rinner iväg, liksom en vårflod, bara försvinner till ingen nytta, ingen glädje. Varför? Varför finnas? Varför finnas, när livet saknas? Man tar sig igenom dagarna, men inte mer.

För tjugo år sen fanns mycket energi, mycket glädje, mycket kraft. Jag lärde mig saker! Var en fena på att komma ihåg folks tfn-nr, vem som hade vilken bil (reg.nr), recept (vem behövde receptböcker?), nu minns jag inte vad jag skulle göra två timmar senare! Kan knappt mitt eget tfn-nr! Måste fundera. Liksom dotterns tfn-nr. Måste fundera, hitta "melodin" för nr. Till och med sockerkaka behöver jag numer recept att följa för att kunna göra.

Minnet började så smått svika i samband med att jag fick barn, alltså drygt tio år sen. Nu kommer jag inte ihåg något, känns det som. Allt flyter ihop till ett töcken. Vem, var, när?? Har inte en aning! Nytt som ska läras in, får ske i små doser, repetitioner och fyllas på mer i liten dos, repetition, mer i liten dos... Kopplar liksom bort efter en stund, det blir för mycket. Varför är det så? Är det bara jag? Eller är det fler som upplever detta fenomen?

Beror det på ålder? Är ju inte gammal precis, eller är man det, när man passerat 40?? Det känns inte så, jag tycker inte det. Genetiskt kanske man är det? Beror det på det samhälle vi lever i, att vi får så otroligt mycket information hela tiden, från alla håll, nyheter i tv/radio, fb, tidningar, skvaller, internet, sms, mejl, bloggar, det bara sköljer över oss hela tiden, från alla håll. Har det en del av orsaken till att man blir som glömsk, tankspridd??
Eller är det jag som person som drabbats av nån slags alzheimer eller nåt? Jag blir rädd för mig själv, vissa dagar, att jag är så glömsk och tankspridd! Och SKA en massa, som inte blir av, och får dåligt samvete. Dels för att jag glömmer det jag ska, dels för att jag inte kommer mig för helt enkelt. Som idag, fick inte tummarna ur! Orkade inte... Trött... Så inibombens TRÖTT.

Jag tjatar om att jag inte sover, men det är så, jag har inte sovit ordentligt många nätter de senaste 10 åren. Det började när sonen föddes, okt 1999. Först hade han omvända dygn, sen fick han eksem som var besvärliga under flera år, speciellt på nätterna då, och det var alltid bara jag som skulle upp och hjälpa och dona, för pappan "jobbade hela dagen och var trött och måste sova, och jag var bara hemma och sov hela dagarna, så det var min uppgift att fixa nattstöket", och det vet väl alla som haft barn, att "sover hela dagarna" är ju det minsta man gör under småbarnsåren! Inte på nätterna heller...

Sen har det fortsatt, med ingen eller bara lite nattsömn. Jag börjar bli slut som människa. Orkar inte mer. Det är bara det att nu är det ingen som stör min nattsömn, den finns inte ändå! Ingen väcker mig, för jag somnar inte... Inget oljud utifrån håller mig vaken, det är bara mina tankar som snurrar, och till dem finns ingen avstängningsknapp.

Nu är filmen slut, och sonen har knallat upp, så nu ska jag natta honom, och själv krypa ner... om jag lyckas sova, vet man i morgon! Nån timme kanske, från 04 och fram till tio eller så, kanske... om jag har tur.

Ha det gött i natten, så skrivs vi sen...
Orkar inte läsa igenom, säkert en massa fel... hav överseende!