Ond oro
| Nedan text skrev jag egentligen i går kväll, onsd 12 nov ca 22:15, men när jag skulle spara och publicera, så bara krånglade det, måste ha varit något "fel på sidan", ett utkast blev i alla fall sparat, så här kommer det, ett halvt dygn försent. Usch, jag mår inge bra, varken fysiskt eller psykiskt. Ont, skitont, i nacke-axlar-övre ryggen, eller snarare skuldrorna. Stoppade i mig en paraflex comp i går kvällst, och en nu i kväll. Dessutom börjar jag för tredje gången i höst att bli förkyld... Eller snarare, det har varit ont i halsen sen tre veckor, rinnigt i näsan, hostigt, till och från, men tar ny fart nu. Man är väl extra mottaglig nu. För allt, verkar det som. Jag funderar så mycket, på om och hur länge jag får ha jobbet kvar. Blir det fler tjänstemän som sägs upp, så är risken överhängande att jag åker. En är uppsagd, de pratar mycket om det, de i hennes närmaste krets, jag hör fragment, tolkar dessa fragment på mitt sätt, lägger till mina egna tankar och får ont i magen. Det är ju naturligtvis SKITTRÅKIGT att hon måste sluta! Varför måste NÅGON sluta, det är ju lika trist vem än! Det känns så himla onödigt! Tillbaka till mina tankar. Har även hört fragment om att anmäla, eller ta ett nytt snack med facket, eller det var så jag tolkade de små fragment jag hörde, och om de får rätt, så att hon inte ska sluta, och det blir någon annan som måste sägas upp, ja, då blir det JAG! Tacka för det att de kämpar med näbbar och klor att HON ska få vara kvar, det vill ju jag också, och DE vill nog hellre bli av med mig, jag är ju inte lika rolig och trevlig och duktig... OM de skulle få chansen att välja. Jag har inte nämnt mina tankar och funderingar för någon på jobbet. Frågan är, ska jag säga upp mig själv, så löser sig allt till det bästa utan stridigheter med fack och företag. De blir av med mig och allt blir frid och fröjd. Men hur ska det då gå för oss? Jag måste ju ha lönen! Jag måste ju ha jobb för att få lön. MINST det jag har nu, mindre skulle inte gå, det är på gränsen nu ju. Så ur det perspektivet kan jag ju absolut inte säga upp mig, och absolut inte nu, när det helt plötsligt blivit svårt att få jobb igen. Särskilt svårt för uselt folk som mig. Många små saker tillsammans blir stort, många bäckar små blir till slut en flod. Nu är det stor flod, jag räcker inte till. Glömmer allt, kommer inte ihåg något, måste ha allt uppskrivet. Blir arg och brusar upp för minsta lilla, hemma, inte på jobbet, där försöker jag hålla masken så gott det går. Det blir ungarna som får ta smällen, har inget tålamod kvar när jag kommit hem. Ber jag om hjälp med något, t ex att de plockar bort sina saker från köksbordet för att vi ska äta, och får ett "har ingen lust" tillbaka på det, då exploderar jag, och så är kriget i gång. Eller svaret "ska jag göra ALLT???" från den snart 12-åriga dottern, sagt på det där snäsiga fräsiga viset, ja, då då då då är det bäst jag går någon annanstans, helst ut, annars är det inte säkert jag kan stå till svars för mina handlingar... Nej, riktigt så illa är det väl inte, men jag tänder hårt på alla s k cylindrar. Väldigt hårt, så hårt att jag inte kan hantera varken mig själv eller henne. Om detta är förstadiet till tonåring och pubertet, varthän ska det bära??? Det skulle vara barnfri helg till helgen. Pappahelg. Såg fram mot det, två dagar utan ansvar, annat än för hunden. I morse talade dottern om att hon ska vara kvar, för hon har stalljour på lördag och dessutom ska på kalas hos en klasskompis på kvällen. Detta innebär ju att lördagen blir "barnfri" ändå, för hon kommer inte att vara hemma, fast hon är ju ändå där, fast hon inte är där fysiskt. Söndag utan inbokade aktiviteter. Det låter hemskt, men det kändes som att jag blev snuvad på helgen... Inte för att jag skulle göra något särskilt, bara slippa ansvar, ha fri tid. Egen tid. Utan gräl och trät. Lite andrum från fredagkväll till söndagkväll. För att förhoppningsvis orka ända in i mål till nästa barnfria helg om två veckor. Två veckor fyllda med konflikter. Förhoppningsvis även lite skoj och skratt. Allt dåligt som sker är ju mitt fel, mitt ansvar, mitt misslyckande - som vanligt. |
Kommentarer
Postat av: Anonym
Du är inte alls usel. Du är ju jättebra som orkar med heltidsjobb, barn och hund. Önskar dig lycka till och hoppas du får jobba kvar
Postat av: Christina
Lilla gumman! Det ordnar sig alltid, håll ut! Ungar växer, jobbet har du ju kvar. Ta inte ut nåt tråkigt i förskott.
Postat av: Amabile
Tack snälla! Det värmer med era kommentarer, hjälper upp, liksom. Tack igen! /a
Trackback
