Slottets lilla värld

Nu har jag hittat upp inlägget om mitt vargmöte som jag publicerat en gång tidigare, i somras, på den andra bloggen "för det slutna sällskapet"! Varsågoda!

Publicerat tidigare 2008-07-06 kl 20:00:35

Maj 2005, Teo var dryga året, och vi var ute på vår dagliga promenad, på den helt vanliga rundan, som jag gått även med förra hunden. Man gick upp bakom huset vi bodde i då, och tog elljusspåret en bit, sen en stig genom skogen och ut på en skogsväg, som man sen följde tillbaka till en större grusväg som ledde hem, ungefär en timme.

När jag är ute och går med hunden sådär, är jag oftast väldigt långt bort i tanken, blicken tomt en bit framför mig på vägen. De yttre regionerna av den blicken, måste dock ha uppfattat en rörelse, för jag tittade upp. Där, ca 30 m framför mig, står han, gråbrungul, högbent och rätt tanig, med baken åt mig, nosandes i marken, lyfter huvudet och tittar bakom sig på mig, vi glor på varandra en kort stund, antagligen lika chockade båda två. Sen springer han iväg, framåt vägen först en bit, sen hoppar han över diket och in i skogen. Så långt allt väl, ingen panik, bara YES, jag har sett en VARG!!!! EN varg anser jag inte vara farlig. Särskilt inte sen han sprungit in i skogen igen.

Sen springer Teo efter, då kommer paniken! För - tänk om vargen har en eller flera kompisar i skogen! Då skulle det snart vara slarvsylta av min hund! Jag skriker på Teo, vet inte vad, bara skriker, han stannar men det syns att han så gärna vill följa efter in i skogen, men jag bara skriker, kom, TEO, stanna, hit, jag använde nog alla kommandon på en gång!!! Han verkade förstå allvaret i situationen..

Hur som helst, Teo stannade kvar, på rätt sida diket och följde med mig sen.

Jag funderade dock ett tag först; fortsätta frammåt och gå förbi där vargen hoppade in (närmaste vägen) och gå mot bebyggelse och bilar, eller vända om och ta den längre vägen hem, dessutom helt utan hus, bilar och annat mänskligt. Valde frammåt. Insåg att som jag skrek på hunden, så skulle det nog dröja länge innan vargskrutten tog igen sig, efter sitt människomöte! Han kanske aldrig mera blev sig lik igen, vem vet!? Kanske springer han än???

En häftig känsla och upplevelse var det i allafall, alldeles skakig i hela kroppen länge efteråt. När man insåg vad man faktiskt varit med om. En förmån.

Då insåg jag även, att de stora hundspåren som jag inte kunnat begripa vad det var efter för hund (så stora fanns inte i byn), inte var hundspår utan vargspår, som synts i snön lite nu och då vintrarna före denna händelse. Så nära som uppe i backen bakom huset, elljusspåret, där jag gick dagligen med hunden. Och som var så bra för barnen att åka pulka i. Men då var de små, så man var med dem...

Efter samma lilla skogsväg, detta var våren -97, när jag var ute med förra hunden och hade dottern liten i liggvagnen (då fick man gå en längre runda, väg hela vägen), kom jag på en rykande färsk björnspillning ("en hink blåbär"). Spår. Den gången vände jag, dels för jag såg på spåren att den var framför mig någonstans i skogen, dels för att det var närmare att vända än fortsätta frammåt. Inte utmana ödet i onödan med bäbis i liggvagnen.

Så, jag förstår precis hur du kände dig efter ditt möte idag! Visst är det häftigt!! Skräckblandad förtjusning!

Jag känner flera som inte går ut i skogen på promenad, pga att de är rädda att träffa på varg eller björn. Det brukar inte bekymra mig. Det låter mycket om mig när jag går, lite klumpig gång, knäcker pinnar, pratar med hunden, sjunger, så att de vilda ska höra mig och hinna undan innan jag överraskar dem.

På våren dock, när björnarna vaknar, kan jag låta bli att gå för långt, för TÄNK om vi hamnar mellan honan och hennes unge... då spelar det nog ingen roll hur mycket jag än har förvarnat vår ankomst...

Detta om detta, fortsatt god kväll!