Oro och dåligt samvete
Sitter och tittar på Bygglov. Gillar alla tre, Matte för han är så snygg, Wille för han är ju så skön, och Mija, jag hon har blick för helheten. Dessutom ser det ut som att hon gått ner rätt mycket i vikt...?? Minns henne som rätt mycket rundare än hon ser ut nu. Lyllos henne. Hur som helst, familjen fick det underbart fint med glasrum, stora trädäck och pool. Massa mysbelysning och gröna växter. Allt sånt man drömmer om att ha i sin trädgård, men som en vanlig knegare är omöjliga saker att förverkliga.
Igår kväll la jag mig vid 21-tiden, kl på 06. Blir en upprepning i kväll. Blir lite stressigt och kort om tid på morgonen, men måste få sova. Är så himla trött. Skulle kunna vara hemma och bara sova några dagar!
Orolig för om jag får behålla jobbet eller ej. Rykten går, sanna eller osanna, orolig blir man i vilket fall. Har ju bara jobbat där i tre år... Tänk om jag blir arbetslös igen! Hur länge ska jag då snurra i ekorrhjulet? Det gick 14 år sist... Div ALU, API, APU, utbildningar, stämpling, barnledighet... Nästa snurr kommer att bli utan barnledighet. Det är det enda jag vet. Vill inte in i den snurren igen. Vill inte bli oduglig igen. Vill inte bli över igen.
Oro även över min far. Min far som jag inte träffat på 6½ år, och före den gången gick det 11 år. Det är 80 mil emellan. Barnens far ville aldrig åka dit, han hade fullt sjå att åka till Bollnäs! Det var långt nog. 5 mil...
Då, för 6½ år sen, vankade jag omkring ett par timmar en söndag förmiddag. Beslutsångest. Ville, men vågade inte riktigt. Åka själv så långt med 2 småbarn, knappt 4 år och 6½ år. Så ringde jag min farbror och frågade om husvagnen var ledig. Han hade vid tidigare besök lovat att jag skulle få låna den om jag kom ner. Jo, det var den. Sagt och gjort, packade väskor och ungar in i bilen, och så bar det iväg. Hade tagit ut resvägen på karta, skrivit upp viktiga vägnr och städer att åka mot.
Väl där, så hade vi en heldag med min far. Det var nog första gången i mitt liv, tror jag. Som jag minns i allafall. Vi åkte omkring. Förslöv, och hälsade på min älskade farmor, som även fick träffa sina barnbarnsbarn för första och sista gången. Till Magnarp och tittade på fina villor, havet, åt glass. Till Vejbystrand, havet igen. Åkte runt i omgivningarna. Solen sken och det var perfekt väder för våra förehavanden. Inte för varmt, lagom.
I söndags fick jag veta att han är döende i akut leukemi... Svag, orkar knappt prata. Morfin. Han hade en ovanlig blodsjukdom, som började för ungefär ett år sen. Han var så trött, gick till slut till läkare. Hade för lite röda blodkroppar. Fick nytt blod. Piggande på. Blev trött igen. Åter för lite blodkroppar. Efter diverse undersökningar och prover, kom man fram till att kroppen inte själv producerade röda blodkroppar, en sjukdom som ett väldigt få antal personer i landet har. Gick inte att bota, men väl att leva med. Denna har nu tydligen tagit en annan väg och utvecklat akut leukemi istället. Som inte går att bota.
På ett sätt har jag dåligt samvete, borde ju åka dit, träffa honom. Men då får jag en helt annan bild än den trevliga bild som jag faktiskt har, minnet av vår dag sommaren 2003. Borde åka dit och vara ett stöd för min syster, halvsyster. Men vi känner inte varandra.
HON har levt hela sitt liv med vår far. Jag har knappt umgåtts med honom. Känner honom inte. Han brydde sig inte om mig när jag var liten. Inte ens när vi bodde i Skåne och han hade sin varannan pappahelg. Då var jag alltid hos farmor. Han kom dit ibland, nån timme, åt mat och lekte lite med mig, men tittade mycket på sport med farfar också. Mer. Åkte hem till sitt igen. Det är mina minnen av honom till och med 8½ år, då vi flyttade hit, och jag åkte ner till skåne på sommarloven.
Har minne av att ha sovit över hos honom och frun vid två, TVÅ, tillfällen under min uppväxt. En gång i lägenheten på Villan, då bodde vi kvar i Ängelholm, en gång i huset på Havregatan, då hade vi flyttat till Edsbyn. Så, egentligen borde jag inte ha dåligt samvete. Visst, han är min far, men har aldrig agerat som en sådan. Han har långt ifrån ringt varje födelsedag. Långt ifrån varje jul. Ibland har han kommit ihåg det. Och de gångerna har han varit full...
Så varför har jag dåligt samvete? För att det är något man SKA ha?? För att jag faktiskt har känslor för min far, som jag försöker trycka tillbaka, därför att jag känner mig sviken? Jaja, nu är det som det är. Har inte råd att åka i vilket fall. Varken tåg eller bil, dessutom förlorad arbetsinkomst.
Nu ska jag försöka sova, klockan ringer för väckning snart...
